8- sprickan i glaset
30 augusti, 2013 av jedeltexter
När jag väl körde in i den lilla byn, vid namn Oxanfors, genomfors jag av en märklig och sällsam stämning. Tillståndet var både lockande och obehagligt, men jag viftade bort dess motsägelsefulla dubbelnatur som känslor ingående, i ett för mig, ovanligt, sällsamt äventyr. För ett äventyr var det. Varken jag eller Charlotte var som sagt för turer på landsbygden, vi hade parkerat oss i civilisationens mitt, åkt ut till Näset, Saltholmen eller Hönö någon gång när vädret varit vackert, eller när hennes släkt krävde sitt. Men det var också allt. Vi var sällan ens uppe vid Härlanda tjärn. Man kan säga att jag hyste en smula aversion mot all form av lantligt anspråk. Även om jag (sett från nuvarande utkikspunkt) fann ett visst behag i utsikten från vårt kök – trädgårdar och trähus i en härlig, pittoresk mix.
Axel beskrev för mig, hur jag, när jag väl lämnat Bohuslän och farit över landskapsgränsen, skulle komma att uppleva ett landskap vilket innehöll de flesta landskapstyper vårt avlånga land har att erbjuda. Ett Sverige i miniatyr. Flack jordbruksbygd med uppodlad mark och betesängar där kor, får och hästar strövade kring, tuggade gräs, eller bara stod och såg efter det märkliga djur eller farkost, en röd Opel Kadett 88års modell, som av mig körandes, frustade fram på den slingriga landsvägen, avlöstes av den djupaste granskog jag någonsin upplevt, med en markbeströdd trolsk mossa, härligt guldgrön i sin lyster. Enligt ryktet fanns det såväl gott om älg, rådjur, räv, hare, grävling som en och annan varg – kanske björn? Mer än en gång spratt jag till, tyckte jag såg hur något stort och hotfullt rörde sig inne bland träden, eller i dikesrenen.
Likt bohuslänska klippberg, kala, välformade, lätta att tyda, förstå sig på, överblicka – beströdd vegetation med ljung och enbuskar, växande över eller fram till de rundade berghällarna, avlösta av blandskogsbeklädda berg, gott om björk, lätt att känna igen för den ovane naturresenären jag var, natursköna dalar, kanaler, sjöar och tjärn, rödvita stugor, lupiner vid vägkanten, små härliga vikar där en och annan eka låg och guppade, fäst med en kätting intill en inbjudande brygga… Sannerligen ett paradis för naturälskaren!
De två avslutande milen innan framkomst banade vägen fram genom tät skog. Vägen slingrade sig likt en orm – eller en mask förgäves trilskandes ur en koltrastnäbb, asfalten hade sett sina bästa dagar, ganska besvärligt att köra på, mycket gupp, otrevliga håligheter, sprickor efter tjäle och en och annan tvär sväng som gjorde att jag av och till tappade orienteringen. Huruvida jag reste framåt eller bakåt därifrån jag kom var jag för ett tag inte riktigt säker på. Det var främst gran på högra sidan av körfältet, förmodligen uppodlad och i längden enformig att se på från bilfönstret och blandskog på den vänstra sidan – kanske den historisk sett vanligaste formen av skog i dessa trakter, funderade jag, medan frustrationen inombords stegrades: inte en förbannad skylt i sikte.
Lämna en kommentar